Frågor värda att ställas
Många utav dem är värda att reflektera över. Långa perioder.
onsdag 29 september 2010
fredag 10 september 2010
Drömmen om Kurt
Jag stod på en strand, med ryggen mot havet. jag sprang till en grupp med människor som kallades 'Kurt' (personerna hette inte 'Kurt', gruppen som enhet hette 'Kurt'). Jag frågade Kurt vad de gjorde där, och de sa att de skulle jobba. De frågade om jag också skulle göra det, och jag ljög 'ja'.
Jag och Kurt gick till kanten mellan stranden och en gräsplan, några meter bort vid Uppsävja Skola (en skola för årskurserna 1-6 i Uppsala, för de oinsatta). En ung kvinna började berätta för Kurt vad de skulle göra. jag kunde inte höra henne, så jag tappade intresset och traskade därifrån.
En av Kurt greppade tag i mig och hotade med slag. Han berättade att Kurts ledare hade dött, och att Kurt måste stå eniga för att protestera att Kurt inte fick ledigt. Jag nickade, och gick därifrån.
Jag var påväg hem. En Blond Kort Bekant såg mig, vinkade och sprang fram till mig. Hon berättade att hon bodde bodde granne med mig, och berättade att hon tänkte följa med mig till min dörr (ingen fråga, alltså).
Vi gick några meter, tills jag fick syn på Blomfröken hängandes över en cykel bakom en död buske. Jag gick dit, och EBKB sa att hon skulle vänta vid utgången till bostäderna.
Blomfröken var inte överraskad att se mig, trots att jag visste att jag inte var där jag borde vara. Hon frågade mig när jag skulle lämna staden. Jag svarade i slutet av denna månad (september). Blomfröken sken upp och sa att hon skulle dra från staden först vid augusti, så vi skulle ha tid för att träffas senare (augusti är visserligen före september, men sådana petitesser är oväsentliga i drömmar). Hon ville äta någonstans senare. Jag föreslog ett 'fint' och 'spännande' ställe.
Jag gick mot utgången igen, och blev helt chockad av att EBKB stod kvar och väntade. Vi började gå. EBKB klagade över att min mun aldrig slutade röra sig, att jag pratade non-stop. Jag sa att jag inte pratar mycket, utan folk i min närhet gör det. EBKB sa att jag ljög. Hon sa att mina lögner liknade chockladbruna trädörrar med rosa lister och rosa fluff till handtag.
Vägen hem var snöfylld. Vi passerade villor, med isvallar istället för staket. Överst på isvallarna, och utspritt lite varsomstans fanns det skulpturer av is. Samtliga statyer hade 'krigare' som tema, hade väldigt deformerade ansikten, och var väldigt estetiska. Ur vissa vinklar hade statyerna svarta detaljer.
Jag och Kurt gick till kanten mellan stranden och en gräsplan, några meter bort vid Uppsävja Skola (en skola för årskurserna 1-6 i Uppsala, för de oinsatta). En ung kvinna började berätta för Kurt vad de skulle göra. jag kunde inte höra henne, så jag tappade intresset och traskade därifrån.
En av Kurt greppade tag i mig och hotade med slag. Han berättade att Kurts ledare hade dött, och att Kurt måste stå eniga för att protestera att Kurt inte fick ledigt. Jag nickade, och gick därifrån.
Jag var påväg hem. En Blond Kort Bekant såg mig, vinkade och sprang fram till mig. Hon berättade att hon bodde bodde granne med mig, och berättade att hon tänkte följa med mig till min dörr (ingen fråga, alltså).
Vi gick några meter, tills jag fick syn på Blomfröken hängandes över en cykel bakom en död buske. Jag gick dit, och EBKB sa att hon skulle vänta vid utgången till bostäderna.
Blomfröken var inte överraskad att se mig, trots att jag visste att jag inte var där jag borde vara. Hon frågade mig när jag skulle lämna staden. Jag svarade i slutet av denna månad (september). Blomfröken sken upp och sa att hon skulle dra från staden först vid augusti, så vi skulle ha tid för att träffas senare (augusti är visserligen före september, men sådana petitesser är oväsentliga i drömmar). Hon ville äta någonstans senare. Jag föreslog ett 'fint' och 'spännande' ställe.
Jag gick mot utgången igen, och blev helt chockad av att EBKB stod kvar och väntade. Vi började gå. EBKB klagade över att min mun aldrig slutade röra sig, att jag pratade non-stop. Jag sa att jag inte pratar mycket, utan folk i min närhet gör det. EBKB sa att jag ljög. Hon sa att mina lögner liknade chockladbruna trädörrar med rosa lister och rosa fluff till handtag.
Vägen hem var snöfylld. Vi passerade villor, med isvallar istället för staket. Överst på isvallarna, och utspritt lite varsomstans fanns det skulpturer av is. Samtliga statyer hade 'krigare' som tema, hade väldigt deformerade ansikten, och var väldigt estetiska. Ur vissa vinklar hade statyerna svarta detaljer.
måndag 6 september 2010
Schrödingers katt
Schrödinger beskrev ett scenario med en katt i en låda, för att förklara hur dåligt kvantfysiker såg på kvantfysik.
Man tager en katt, och stoppar den i en låda. I samma låda återfinns ett redskap som kan eller kan inte ha dödat katten. Tills man öppnar lådan och ser efter vet man inte, och säger att katten är både levande och död, samt varken levande eller död, samtidigt.
Schrödinger kanske menade att visa brister i tankesättet, men jag anser att han har beskrivit ett underbart scenario.
Innan någon observerar vad någonting är, är det alla och inga variabler, samtidigt. Tänk på det. Genom att undersöka någonting, genom att ge det en stämpel, t.ex. "levande" eller "död", förhindrar man det från att vara det andra. Katten var både och ingenting av dem innan man öppnade lådan. När man öppnar lådan är den bara en av de två, och kunde aldrig återgå till att vara båda två eller ingetdera längre.
Ett annat exempel: Ser man ett barn, och stämplar det som "stökigt", så kan det inte vara "lugnt". Om barnet lugnar ner sig, så ger man det stämpeln "lugn", och det kan inte vara "stökigt" längre. Barnet kan ändra sitt beteende och därmed ändra stämpeln, men ett "lugnt" eller "stökigt" barn kan aldrig återgå till att vara både och eller ingetdera längre.
Ett steg vidare: Om ingen, inte ens du själv, observerar att du inte kan flyga, utan bara kan gå på marken, så kan du flyga och inte flyga, du kan gå och inte gå. Om ingen observerar din ögonfärg, så är dina ögon alla och inga färger samtidigt.
Ytterligare ett steg vidare: Om ingen observerar din ögonfärg, så kan du bestämma din ögonfärg genom att observera att dina ögon har en viss färg. Om ingen har bestämt din ögonfärg, så kan du själv göra det. Du har alla och inga färger att välja mellan. Det finns inga restriktioner på vilken/vilka färger dina ögon kan anta, bara du kan observera den/de färgerna. Om ingen har sett dina ögon, och ingen har restriktionerna för sig att ögon bara kan anta vissa färger, så är det du som bestämmer din ögonfärg.
Ytterligare förklaring: En observation leder till ett konstaterande, och det är konstaterandet som är den restriktiva definitionen. Men det finns fler sätt att konstatera ögonfärg än att ställa sig i spegeln och se efter. Det räcker att vara övertygad om din ögonfärg för att kunna konstatera den.
Så slutligen: Om du vet att dina ögon är lila och om ingen annan vet att dina ögon inte är lila är dina ögon lila. Ändrar du din övertygelse ändras konstaterandet, och ögonen ändrar färg. Låter du bli att övertygas om att du har en viss färg på ögonen, och ingen vet att dina ögon har eller inte har färg, så är dina ögon alla och inga färger samtidigt.
Hux flux har alla begränsningar försvunnit.
Tyvärr observerar människor och djur allting hela tiden. Vi definierar allt vi ser, hör, smakar, känner och luktar, ofta utan att vara medvetna om det. Vi lär barn att restriktera, och kallar det kunskap. "Fåglar flyger, om det inte är en fågel flyger det inte", till exempel.
Kunskap krävs för den värld vi lever i. Vet du inte att du behöver äta dör du av hunger, för att andra människor vet att du behöver äta. För att inte behöva äta krävs ett kollektivt ovetande. Om ingen skulle veta någonting längre finns inga restriktioner, och vi kan vara allt och inget, beroende på vad vi bestämmer oss att vara.
Det finns inga åtgärder som man kan göra för att uppnå det jag beskriver. Man kan inte sluta observera. Däremot kan man sluta stämpla och stigmatisera, sluta gruppera in människor i fack och sluta definiera människor utifrån det man observerar, då man då förhindrar dem att vara någonting annat. Konstatera aldrig att en person du upplever otrevlig är otrevlig, för då blir den otrevlig. Kalla aldrig någon för någonting annat än dess namn. Även namn är restrikterande, men bara på det sätt att man restrikterar en person till att vara en specifik individ. Alla andra egenskaper lämnas fria.
Man tager en katt, och stoppar den i en låda. I samma låda återfinns ett redskap som kan eller kan inte ha dödat katten. Tills man öppnar lådan och ser efter vet man inte, och säger att katten är både levande och död, samt varken levande eller död, samtidigt.
Schrödinger kanske menade att visa brister i tankesättet, men jag anser att han har beskrivit ett underbart scenario.
Innan någon observerar vad någonting är, är det alla och inga variabler, samtidigt. Tänk på det. Genom att undersöka någonting, genom att ge det en stämpel, t.ex. "levande" eller "död", förhindrar man det från att vara det andra. Katten var både och ingenting av dem innan man öppnade lådan. När man öppnar lådan är den bara en av de två, och kunde aldrig återgå till att vara båda två eller ingetdera längre.
Ett annat exempel: Ser man ett barn, och stämplar det som "stökigt", så kan det inte vara "lugnt". Om barnet lugnar ner sig, så ger man det stämpeln "lugn", och det kan inte vara "stökigt" längre. Barnet kan ändra sitt beteende och därmed ändra stämpeln, men ett "lugnt" eller "stökigt" barn kan aldrig återgå till att vara både och eller ingetdera längre.
Ett steg vidare: Om ingen, inte ens du själv, observerar att du inte kan flyga, utan bara kan gå på marken, så kan du flyga och inte flyga, du kan gå och inte gå. Om ingen observerar din ögonfärg, så är dina ögon alla och inga färger samtidigt.
Ytterligare ett steg vidare: Om ingen observerar din ögonfärg, så kan du bestämma din ögonfärg genom att observera att dina ögon har en viss färg. Om ingen har bestämt din ögonfärg, så kan du själv göra det. Du har alla och inga färger att välja mellan. Det finns inga restriktioner på vilken/vilka färger dina ögon kan anta, bara du kan observera den/de färgerna. Om ingen har sett dina ögon, och ingen har restriktionerna för sig att ögon bara kan anta vissa färger, så är det du som bestämmer din ögonfärg.
Ytterligare förklaring: En observation leder till ett konstaterande, och det är konstaterandet som är den restriktiva definitionen. Men det finns fler sätt att konstatera ögonfärg än att ställa sig i spegeln och se efter. Det räcker att vara övertygad om din ögonfärg för att kunna konstatera den.
Så slutligen: Om du vet att dina ögon är lila och om ingen annan vet att dina ögon inte är lila är dina ögon lila. Ändrar du din övertygelse ändras konstaterandet, och ögonen ändrar färg. Låter du bli att övertygas om att du har en viss färg på ögonen, och ingen vet att dina ögon har eller inte har färg, så är dina ögon alla och inga färger samtidigt.
Hux flux har alla begränsningar försvunnit.
Tyvärr observerar människor och djur allting hela tiden. Vi definierar allt vi ser, hör, smakar, känner och luktar, ofta utan att vara medvetna om det. Vi lär barn att restriktera, och kallar det kunskap. "Fåglar flyger, om det inte är en fågel flyger det inte", till exempel.
Kunskap krävs för den värld vi lever i. Vet du inte att du behöver äta dör du av hunger, för att andra människor vet att du behöver äta. För att inte behöva äta krävs ett kollektivt ovetande. Om ingen skulle veta någonting längre finns inga restriktioner, och vi kan vara allt och inget, beroende på vad vi bestämmer oss att vara.
Det finns inga åtgärder som man kan göra för att uppnå det jag beskriver. Man kan inte sluta observera. Däremot kan man sluta stämpla och stigmatisera, sluta gruppera in människor i fack och sluta definiera människor utifrån det man observerar, då man då förhindrar dem att vara någonting annat. Konstatera aldrig att en person du upplever otrevlig är otrevlig, för då blir den otrevlig. Kalla aldrig någon för någonting annat än dess namn. Även namn är restrikterande, men bara på det sätt att man restrikterar en person till att vara en specifik individ. Alla andra egenskaper lämnas fria.
söndag 5 september 2010
Fläkt
Imorgon ska jag hämta upp den nya processorfläkten. Äntligen ska jag få våga använda min dator utan att vara rädd för explosioner.
..
Om ni tror jag överdriver bjuder jag in er att komma och lyssna på när datorn är igång. Det är en jävla flygplansmotor om jag kör något mer krävande än MS Paint.
..
Om ni tror jag överdriver bjuder jag in er att komma och lyssna på när datorn är igång. Det är en jävla flygplansmotor om jag kör något mer krävande än MS Paint.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
