Lilla växt grön

Vi har haft en växt ståendes på fönsterbrädan i köket. Det har varit en märklig växt. Livskraftig, trodde jag tills nu nyligen. Den har fått vatten på sin höjd en gång i veckan, men mer troligt en gång i månaden, det senaste halvåret. Bladen har varit gröna och fina, men stammen har sett grå och död ut. På jorden som den växt upp ur har det legat någonting som liknat hög densitets-spindelväv. I efterhand gissar jag på att det var mögel.

Bladen har lurat mig att ge den vatten och tvåsekundersomtanke de gånger jag uppmärksammat den, men idag utökade jag det till tio sekunder. Då upptäckte jag att bladen satt fast lika hårt på stammen som skeden gör på den torra näsan. Växten var död. Stendöd.

Bladens stjälkar hade trillat av pin, så all livsenergi som fans i bladen kunde inte återvända till växten. Lite sorgligt, ändå. Vad mer i mitt liv tar jag för givet att det finns, men egentligen är dött? Vad mer felaktigt tror jag att jag har? Det är oroväckande tankar, som kräver att lösas.

En lösning vore att sluta ta saker för givet. Men det är ungefär lika lätt som att säga att man ska sluta vara rädd för saker. Det krävs en herrejäkla övertygelse för att man ska lyckas ändra på någonting av den kalibern. En växt på under 10 cm har inte kraften att ge mig en sådan övertygelse. Det skulle krävas minst en nära döden-upplevelse för att inducera något sådant.

En mer realistisk lösning är nog att försöka ta hand om saker, även de man tar för givet. Ta hand om saker, innan det är försent. Ibland syns det inte att tiden är knapp, så man ska inte lita på att allt är bra, bara för att det ser bra ut.

Jo, jag tror det är sensmoralen från den här episoden.