Drömmen om det vackra livet

Första drömmen jag skrivit ner sen 16 januari. Jag har haft en streak av stress och ofokus på morgnarna ett bra tag nu.

Det här är en trevlig dröm, men med ett otrevligt slut.

Jag befann mig i en föreläsningssal. Folk omkring mig gick och log hela tiden. Jag skulle flytta in i en ny lägenhet den dagen. Föreläsaren kom fram till mig (en gråhårig tant) och påminde mig att jag skulle slå in lite spikar hos en man. Jag hade byggt en låda till min lägenhet förut, så staten tyckte jag var erfaren nog att göra uppdrag åt dem. Jag skulle få 5000 + 5000 för det, och det skulle ta runt 20 minuter. Föreläsaren påminde mig att jag måste vara där 17.00. Jag tänkte kolla tiden, men fann ingen klocka. Min mobil var också borta.

Jag gick iväg till lägenheten. Solen lyste och det växte vacker grönska överallt. Alla byggnader var halvgråa, förutom den min lägenhet låg i. Någon hade målat gröna motiv runt porten, så växter hade lockats dit och snirklade runt ingången, utan att blockera vägen. En söt kvinna öppnade dörren för mig in i trappuppgången, och presenterade sig som min granne. Hon visade mig vart min lägenhet var. Vi gick upp en halv trappa, genom en korridor på 3 meter och svängde vänster.

Lägenheten var stor. Det var bara en etta, men stor nog för att ha kunnat vara en trea. Väggarna var vita, och allt möblemang var vitt, av stål eller av glas. En annan kvinna var i lägenheten och satte upp blommor lite varsomstans. Hon log stort när hon såg mig.

Jag tänkte kolla tiden, men fann ingen klocka den här gången heller. Jag försökte fråga kvinnorna, men ingen av dem förstod mig. De var upptagna med att sätta upp blommorna. Jag beslöt mig för att det var dags att gå och spika spikarna, och lämnade dem och lägenheten.

Utanför porten stötte jag på Min Gode Fader. Han såg trött och oengagerad ut. Han ville in för att kolla på lägenheten. Jag visade han in. Han ville ha vatten, så jag gick till köksvrån och tog fram ett glas. När jag hällde upp från kranen råkade jag skvätta vatten på byxbenet. Jag kunde inte torka bort det. Jag förstod inte hur jag skulle göra. Jag gick till Gode Fader och försökte be han torka bort det, men jag fick inte fram orden. Jag stod och hoppade på ena benet, sträckte fram det blöta, pekade på det med båda händerna och mumlade fram saker inte ens jag förstod. Gode Fader suckade uppgivet och torkade bort det.

Då upptäckte jag varför jag fått lägenheten. Varför staten gav mig lätta uppdrag för stora pengar. Varför två vackra främlingar hjälpte mig med lägenheten utan att ens blivit ombedda. Varför alla varit så glada mot mig. Varför Gode Fader verkade så trött på livet.

Jag var gravt utvecklingsstörd.


Jag har en tendens att alltid vakna när jag kommer till såna där insikter. Insikter som förändrar hela drömmen. Jag får aldrig veta hur jag hanterar situationerna, hur jag reagerar. Kanske för att jag inte vet hur jag skulle reagera.

...

Hur fan skulle man reagera om man insåg att man var utvecklingsstörd? Om alla visste det, förutom du, och hade särbehandlat dig hela ditt liv p.g.a. det? Det behöver inte vara utvecklingsstördhet. Det kan vara vadsomhelst som får folk att behandla dig annorlunda och samtidigt får dig att sakna sjukdomsinstinkt. Det kan ha pågått hela ditt liv, utan att du vet det.

Tanken är tillräcklig för att göra en hygglig kille paranoid.