5 år av botgöring

Jag vet vad som hänt mig. Jag vet varför jag mår/mått dåligt. I flera år har jag haft ångest. Ospecifik, generell ångest. Ångest utan botten. Har jag trott. Ångesten har en botten. Jag har gjort någonting jag förmodligen aldrig kommer förlåta mig själv för. Jag förtjänar att må som jag gjort. Men jag har straffat mig själv hårt och länge nu. Det kanske är dags att, med risk för att låta som en dileviansk rymdblomma, tillåta mig själv kärlek till livet igen. Om jag inte gör det vet jag iallafall vad som väntar i framtiden.