Snöns fatala brist

Snö är vackert. Snö är mjukt. Snö hade vart perfekt om det inte tvunget måste vart kallt. Mitt utopi är en värld där man kan lägga sig i en snödriva med shorts och T-shirt och läsa en bok. Kanske ta av sig skorna och strumporna, gräva ner fötterna och känna mjukheten omsluta tårna.

Hörsel

Så. Nu har jag bokat tid för hörselundersökning. Är nog på tiden. Blir det hörapparat kommer jag nog köpa ett 10-pack. Jag känner mig själv, de kommer förbrukas.

Simpla ting är svåra att erkänna

Kanske om några år. Nu? Alkohol ger mig ångest. Långt före jag känner mig full. Jag har nu, på obestämd framtid, blivit nykter alkolist. Trefemmor kommer jag testa vid nästa tillfälle. Men det är plan B till Ä. Plan Ö är texten ovan. Att slippa känna som jag känner nu.. Det är värt att offra valfri njutning. Konsten att vara full inte minst. Flum flum..

Svammel

5 år med alkohol. 5 år med ångest. 5 veckor utan alkohol. 5 veckor utan ångest. 5 timmar med alkohol. 5 enheter tid ångest. Hade jag vart en klok mänska hade jag dragit ett samband. Men jag, till skillnad från dig, föddes till en Jonthe (egentligen Jonathan) som kan se lösningar åt problem åt andra (gissningsvis) men inte ens se sina egna problem när de befinner sig i glaset framför. Jag har kunskapen bakom vad som genererar min ångest, men jag saknar vetskapen om den. Som att förstå integraler utan att förstå funktioner.

 Kanske inte. Än har jag inte stött på ord som är lämpliga till att förklara vad jag menar. Jag har redan glömt allt jag skrivit hittills. Detta kommer bli en spännande läsning imorrn. Eller senare.

Edit: Jo, intressant var det. Jag förstår hälften av vad jag tror jag menar. Det där med funktioner och integraler betydde säkert någonting häftigt, men vad kan jag inte säga nu. Jag kunde inte när jag skrev det här heller, uppenbarligen.

Ny bloggetikett: Kultur (andras kreationer)

Ibland finner man kultur som tilltalar en så starkt att man inte kan beskriva det med ord. Dunderbeist - Hatet är ett sånt stycke kultur för mig. Lägger länken här, ifall jag skulle glömma låtens existens. Jag känner mig själv ganska väl.

5 år av botgöring

Jag vet vad som hänt mig. Jag vet varför jag mår/mått dåligt. I flera år har jag haft ångest. Ospecifik, generell ångest. Ångest utan botten. Har jag trott. Ångesten har en botten. Jag har gjort någonting jag förmodligen aldrig kommer förlåta mig själv för. Jag förtjänar att må som jag gjort. Men jag har straffat mig själv hårt och länge nu. Det kanske är dags att, med risk för att låta som en dileviansk rymdblomma, tillåta mig själv kärlek till livet igen. Om jag inte gör det vet jag iallafall vad som väntar i framtiden.

The Return of the Blogger 2: The Returning (?)

Mitt senaste inlägg är 5 år gammalt. Mycket har hänt sen dess. Mycket som jag högst troligen hade kunnat bearbeta bättre, om jag bara hade fortsatt skriva här. Jag tror jag ska fortsätta. Inte för att jag vill att någon ska läsa muna tankar, men för att de inte ska försvinna. Som fotona på Molly jag lagt upp här. Jag trodde alla bilder var borta. Tack, GårdagsJonthe. Effekten av dina handlingar var mycket starkare än vad du trodde.