Kings Bounty

Jag har ett beroende. Nej, inte snus. Eller jo, det är också ett beroende, men nu har jag skaffat ett beroende med konsekvenser. Jag testade ett nytt spel för några dagar sen. Kings Bounty, The Legend. För de som är bekanta med Heroes of Might and Magic-serien kan jag säga att det är en single player-only klon. För de som inte är bekanta med HOMM kan jag säga att det är ett tur-och-ordnings-baserat strategi/rpg. Man har sin karaktär och styr en armé, dödar, vinner, blir starkare, får nya magier, får quests, hittar nya item, nya gubbar till armén, dödar tyngre saker, vinner.

Hursomhaver, jag är fast i det. Hårt. Första dagen satt jag i cirka 16 timmar i sträck. De andra dagarna har jag inte suttit fullt så länge, men timmarna räknas fortfarande i fantasisummor.

Spelet, då det är turn-based, går att lämna närsomhelst för att göra andra saker, det kräver inte att man känner att man har tid för att börja spela. Detta till skillnad från t.ex. konsollspel, där det ofta finns save points och check points utspridda. Vill man sluta utan att förlora allt man gjort måste man spela vidare tills man komemr till en sådan point. Med förmågan att lämna spelet närsomhelst följer även jag-ska-bara-mentaliteten. 'Jag borde plugga nu, men jag ska bara..', 'Jag behöver dammsuga, men jag ska bara..'. Resultatet blir att inget blir gjort.

Det händer ibland att jag stöter på såna här spel, som suger upp all min vakna tid. Oftast är det inget problem. Jag spelar det som en galning, det tar slut, och jag är botad. Men det här spelet är så jäkla stort. Uppskattningsvis har jag kommit en femtedel i nuläget. Dessutom finns det en uppföljare till spelet, som jag har väntandes på mig på hårddisken.

Jag blir latare, osocialare, okreativare, olyckligare, tröttare, slitnare, blekare och finnigare. Men jag måste fortsätta spela tills jag blir less, eller klarar det. Det finns inga alternativ.

Kanske är karmans vedergällning. Jag drabbades av högmod igår. Jag kanske har en bättre levnadsstandard nu än förr, men är jag inte ödmjuk inför det förtjänar jag det inte, eller nåt.