Sanningar

Det känns som jag vill berätta lite om vad jag anser om ärlighet, av skäl mer eller mindre kända för er, beroende på vem som läser. Men innan jag går in på ärlighet, så måste jag delge lite av min nuvarande livsfilosofi. Det känns som det skulle underlätta förståelse.

Jag anser (i dagsläget) att utveckling är livets mål. Att ständigt sträva efter att bli bättre, utvecklas, förnya och förbättra sig själv och sin situation. Ni är säkert många som inte håller med mig och det välkomnar jag, och jag vill gärna höra vad ni tycker. I och med att min uppfattning är att allt kan och bör utvecklas, så kan jag inte hålla fast vid den uppfattningen, för då kan den inte utvecklas. Det skulle vara som att avskaffa demokrati för att en diktatur är påväg att röstas in, för att skydda demokratin. Då är det inte en sann demokrati.

Med det i baktanke kan jag berätta min syn på ärlighet. En lögn för att skydda känslor eller annat är i det långa loppet skadligt mot mottagaren av lögnen. Det berövar mottagaren en chans till utveckling. Om man invaggas i falsk trygghet, tror att allt är okej, då har man inget skäl till att sträva att ändra. Då går man runt med problemet utan att veta om det.

"Ignorance is bliss" och "Det man inte vet tar man ingen skada av". Jag tycker sådana uttryck är så fel. Det skadar individer och samhället i stort att anse att "vissa lögner är accepterade".

Jag är ingen sanningssprutare. Om folk inte vill höra min åsikt håller jag tyst. Jag kallar inte feta för tjockisar, påpekar gluggen mellan två framtänder eller skrattar åt folks fula byxor. Det är bara taskigt och dålig karma. Om man ställer sanning mot tysthet är det inte självklart vilket som är bättre. Det är situationsbundet.

Allt jag säger är inte sanning heller. Berättar jag en historia händer det att jag kryddar till med halvsanningar för att göra den mer intressant. Har jag gjort någonting jag skämms över kan min första reaktion vara att neka. Det händer faktiskt rätt ofta att jag ljuger och ångrar mig. Det försöker jag bättra mig på.

Men jag strävar efter att alltid våga berätta sanningen, om än orden kan skada mig eller mottagaren. I den mån det är möjligt vill jag också att folk berättar sanningen för mig. Om det svider, om så ens slag eller tårar kommer med den, så anser jag att sanning är humanare än lögn.
Det är inte situationsbundet, eller någonting jag i dagsläget vill ändra på.

Alla lögner skadar inte, och alla sanningar är inte av godo. Men sätter man inte nolltolerans skapas en godtycklig gräns, och man tummar mer och mer, tills det inte gäller längre och man ljuger som en stucken gris.

Det här var ett försök att återge, strukturera, mitt synsätt. Det är kaotiskt och lite motsägelsefullt. Men det duger som ett första utkast. Kanske spinner vidare och definierar bättre, vid ett senare tillfälle. Om det behövs.

En flock tankar

Har inte haft mycket tid över, den senaste.. tiden. Jag har velat blogga om olika ting, men jag kan bara skriva saker när jag inte har någonting annat att göra. Nu sitter jag på Systers dator i Skellefteå, alla har lagt sig och även så jag. Vill bara vädra mig lite.


*Brännbollsyran är ett lysande koncept. Utklädnader, alkohol och brännboll kan omöjligen bli en dålig kombination. Sen, att vårat lag bara vann en match är oviktigt. Jag bugar vördnadsfullt i era riktningar, värderade lagkamrater.

*Drömde en dröm för ett antal dagar sen. Hittade inte åt skrivdonet när jag vaknade, så den drömmen i storhet försvann. Jag minns dock att i drömmen kom det en utbytesstudent fram till mig och frågade om jag ville köpa "amf" av han. Han menade amfetamin. (droger i drömmen, igen..) Jag och han letade reda på ett ställe där vi kunde utföra transaktionen ifred (tror vi var på uni-området). Vi kom till ett bibliotek, och jag handlade tre tabletter för 50 kr. Det satt folk runt om oss och tittade, så handeln sköttes utan ord och med små rörelser. Jag betalade med en 100-lapp. Sen vandrade jag runt i området i jakt på ett mer avskiljt område. Jag stötte på Bull som fasade över att jag skulle ta drogerna. Hon gav mig en halv tablett och bad mig börja med den, så jag skulle vänja mig in i drogen och inte urflippa. Jag tog emot den.

Säga vad man vill, men omtänksamt var det av henne =)

*Majoriteten av mina drömar sen jag började blogga har innehållit droger. Ibland jag som tagit dem, ibland andra i min direkta omgivning. Det är jävligt mysko, men jag har en teori om att det är mina nikotinreceptorer som spökar. Över 2 månader och en vecka sen jag slutade. Go me!

*Tagit ett par bilder som skulle kunna passa som profilbild här på bloggen. Problemet är att jag tappat bort mobil-dator-sladden, och kortläsaren i datorn fungerar inte om jag inte återinstallerar Vista. Vi får se hur jag löser det här dilemmat, spännande spännande.

*Tenta på torsdag, har än sålänge inte hunnit plugga. Lär bli 10-timmars-pass fr.o.m. måndag.

*Jag har kvar bandet vårt brännbollslag hade som utstyrsel. Jag bär det runt armen. Säga vad man vill, men färgen är snygg, tror jag komer bära den tills jag tappar bort den. Känns bara fair, jag tappade mina solglasögon under yran, så nu ligger jag plus minus noll i atteraljer.


Jag tror jag nöjer mig såhär. Finns fler saker, men många av dem är inte sådant jag vill lägga upp för omvärlden att läsa.

Fridens.

Strukturen och första bilden

Jag tror jag ska försöka mig på lite struktur här på bloggen. Typ, lägga upp en ny bild jag funnit på internet varje vecka, skriva en random-lista varje onsdag, eller nåt. Jag har verkligen noll struktur i livet just nu, så jag tror det skulle kunna vara nyttigt för mig. Vi får se hur länge det håller.

Denna veckas bild kommer från Icanhascheezburger.com (en sida med såna där lolcats). Engelskan är vidrig, ibland får jag rysningar av obehag när jag läser den. Men om man bara bortser från äcklet, så kan bild och text vara extremt passande och fint tillsammans.















Översättning: Cousin cat is visiting for the weekend. He is still as annoying as ever. (Tänkte, ifall någon inte orkar läsa sånt där. Jag klandrar dig inte. Usch.)

Jag tycker dock de är så jäkla söta

Kreationer

Gjort ett självporträtt nyss. Scrolla ner lite så får ni se ;) Den får sitta där tills jag får tag i ett foto på mig som jag än nöjd över. Lite svårt när jag inte äger en kamera dock, så det kan ta en tid.

Problemet med skapelser

Inga drömmar på ett bra tag nu.. Och tankar är det inte så gott om heller. Det känns som det är dags för mig att börja lite mer med kreationer på den här bloggen. Då tänker jag mest musikaliska sådana. Det händer ofta att jag nynnar/plingar fram en melodi, kommer på några rader text till, och sen glömmer bort det efter elva minuter.

Frågan är bara, hur ska jag visa upp mina kreationer?
*Det naturliga för mig vore att skriva en tablatur. Fast det kräver att läsaren kan förstå såna, och har en gitarr till hands.
*Jag har funderat på att skriva noter, men då måste läsaren kunna förstå det, och för att vara ärlig, jag är inte en av de som förstår.
*En tanke vore att spela in musikstycket, lägga upp som en .mp3 som folk kan streama från bloggen. Men det kräver dels mycket arbete från min sida, dels att jag införskaffar inspelningsutrustning. Dyyyrt.
*Jag skulle kunna spela in med webcamen och lägga upp på youtube, länka dit. Men än sålänge är jag inte tillräckligt exhibitionistisk för att lägga upp mig på youtube. Det känns fel.
*En sista tanke är bara att lägga upp texten och ackorden. Då kan ingen veta melodin dock. Förutom jag då.

Vi får se hur det blir, om det blir. Worst case så får bloggen byta namn till något annat.
"Jonthes fantastiska tankar, drömmar och vad-jag-finner-i-kylskåpet-listor" låter lite catchy.

En torsdagkväll

Det var ett dryckestillfälle igår. Fick i mig en hel del.. Det finns säkert saker jag borde skämmas över, men än så länge kan jag inte nämna några. De lär komma med tiden..

Vi spelade ett spel, där man ska läsa ett påstående och så ska de andra uppskatta hur väl påståendet stämmer överrens med läsarens person. Det kom fram att folket ansåg att jag väl väldigt sparsam med mina komplimanger.. Känns som någonting jag borde arbeta mer på. Saken är den att jag tokvägrar att ge komplimanger om jag inte menar dem. Får jag en 'wow'-känsla över något/någon berättar jag det. Annars blir det bara falskt.

Jag försökte förmedla det igår för folket, men uttryckte mig så klokt som att det är för sällan folk imponerar på mig. Inte de vackraste orden man kan säga, ibland låter det bättre i huvudet än när det far ut. Jag insåg det under kvällen, och försökte förmedla min avsikt att bättra mig med komplimanggivandet. Jag tryckte ur mig orden att jag kanske borde sänka mina standarder, för att på så sätt kunna ge komplimanger oftare. Jag måste säga, i huvudet lät det utomordentligt fint och bra. Men nu så kommer ingen av de folket anse mina komplimanger värda något.

Kanske lika väl, då slipper jag pressen ;)

Aja,

Tenta

Humm humm.. Inte mycket som händer nuförtiden.
Fick tillbaka senaste tentan idag. 29 poäng, 30 var G-gränsen. Men jag fick G ändå. Jävligt sjukt, fick ett poäng under G på förra tentan också. Hade jag åtminstone fått på gränsen hade jag kunnat känna att jag kan precis så mycket som krävs för att klara mig. Men nu kan jag precis under precis så mycket som krävs. Det ger en liten känsla av mindrevärde..