Sanningar

Det känns som jag vill berätta lite om vad jag anser om ärlighet, av skäl mer eller mindre kända för er, beroende på vem som läser. Men innan jag går in på ärlighet, så måste jag delge lite av min nuvarande livsfilosofi. Det känns som det skulle underlätta förståelse.

Jag anser (i dagsläget) att utveckling är livets mål. Att ständigt sträva efter att bli bättre, utvecklas, förnya och förbättra sig själv och sin situation. Ni är säkert många som inte håller med mig och det välkomnar jag, och jag vill gärna höra vad ni tycker. I och med att min uppfattning är att allt kan och bör utvecklas, så kan jag inte hålla fast vid den uppfattningen, för då kan den inte utvecklas. Det skulle vara som att avskaffa demokrati för att en diktatur är påväg att röstas in, för att skydda demokratin. Då är det inte en sann demokrati.

Med det i baktanke kan jag berätta min syn på ärlighet. En lögn för att skydda känslor eller annat är i det långa loppet skadligt mot mottagaren av lögnen. Det berövar mottagaren en chans till utveckling. Om man invaggas i falsk trygghet, tror att allt är okej, då har man inget skäl till att sträva att ändra. Då går man runt med problemet utan att veta om det.

"Ignorance is bliss" och "Det man inte vet tar man ingen skada av". Jag tycker sådana uttryck är så fel. Det skadar individer och samhället i stort att anse att "vissa lögner är accepterade".

Jag är ingen sanningssprutare. Om folk inte vill höra min åsikt håller jag tyst. Jag kallar inte feta för tjockisar, påpekar gluggen mellan två framtänder eller skrattar åt folks fula byxor. Det är bara taskigt och dålig karma. Om man ställer sanning mot tysthet är det inte självklart vilket som är bättre. Det är situationsbundet.

Allt jag säger är inte sanning heller. Berättar jag en historia händer det att jag kryddar till med halvsanningar för att göra den mer intressant. Har jag gjort någonting jag skämms över kan min första reaktion vara att neka. Det händer faktiskt rätt ofta att jag ljuger och ångrar mig. Det försöker jag bättra mig på.

Men jag strävar efter att alltid våga berätta sanningen, om än orden kan skada mig eller mottagaren. I den mån det är möjligt vill jag också att folk berättar sanningen för mig. Om det svider, om så ens slag eller tårar kommer med den, så anser jag att sanning är humanare än lögn.
Det är inte situationsbundet, eller någonting jag i dagsläget vill ändra på.

Alla lögner skadar inte, och alla sanningar är inte av godo. Men sätter man inte nolltolerans skapas en godtycklig gräns, och man tummar mer och mer, tills det inte gäller längre och man ljuger som en stucken gris.

Det här var ett försök att återge, strukturera, mitt synsätt. Det är kaotiskt och lite motsägelsefullt. Men det duger som ett första utkast. Kanske spinner vidare och definierar bättre, vid ett senare tillfälle. Om det behövs.