Allting känns avlägset. Det känns som om det är någon annans liv jag tar hand om, när jag tar hand om mitt. Jag känner inga känslomässiga anknytningar. När jag är upptagen hinner jag inte reflektera över tankar, vilket är som sig brukar. Men när jag är själv och inte har någonting jag måste eller behöver göra, då kommer tankarna, och känslorna de ger.
Nu kommer tankarna, men de känns inte som mina. Det är som att lyssna på någons problem, en person man inte bryr sig om, som man bara vill ska hålla käft och sticka, så man får göra något man vill istället.
Det är jag själv som satte mig i den här situationen, så det kanske inte är så konstigt att jag inte orkar bry mig om mina egna problem längre? Hade någon annan satt mig i den här sitsen hade jag inte gillat den personen heller. Jag hade absolut inte brytt mig om den personens problem.
Det låter förmodligen värre än vad det är..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar