Varför ska jag alltid förstöra för mig själv? Jag hittade någonting bra, men tappade det. Jag fick chansen att återfinna det, efter en väldigt långdragen och smärtsam procedur som jag ett antal gånger var väldigt nära att ge upp på. Men jag fann det åter. Tyvärr hamnade jag på ett vägskäl, där båda alternativen innebar någonting dåligt. Försöka överleva med en Lögn, eller ta konsekvenserna av en Sanning. Jag blundade för Sanningen så långt jag kunde. Jag tittade bort, höll för öronen och lallade högt för mig själv. Jag levde Lögnen till bristningsgränsen. Nu står jag här med Sanningen. På grund av den har jag tappat samma någonting igen, nu kanske för evigt.
Tänk om Lögnen hade varit en Sanning?
Om jag hade varit nöjd med det jag hade?
Varför förstörde jag någonting vackert?
Allting känns bara fel nu.
(Fortfarande, om du inte fattar är det inte menat för dina öron. Faktiskt, det är inte menat för någons öron. Just det här skriver jag bara för min egen skull.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar